Vi, det är Bengt, Laila och Nancy!

                                                    

 

                            Nancy och jag                                Husse och Nancy

 

Vi bor i en liten by på landet med ca 500 invånare. Här finns några industrier, rese- och bussföretag, två loppisar, en blomsteraffär med kafé, försäljningav bilar, bensin och bilverkstad. Skola och förskola har vi, även ett gubbdagis som öppnar kl 9.00 varje vardag! Men annars får vi åka till Tranås, vår närmaste stad, där finns det mesta vi behöver.

Vi är båda pensionärer, har utflugna barn, barnbarn och ett barnbarnsbarn. Ett hem utan barn och djur blir ganska tomt och tråkigt, så förr hade vi katter, vi jobbade båda heltid så en hund var omöjligt att ha.  

När så Bengt skulle få pension öppnades plötsligt möjligheten att ha hund. Min favorithund har alltid varit gråhund, men hur får man tag i en gråhundsvalp som kommer att bli oduglig till jakt? Vi är absolut inga jägare, men tycker om att driva omkring i skogen, gärna med en löst springande hund omkring oss, det var önskedrömmen!

En spets skulle det bli i alla fall, det var vi överens om, vi gick igenom de flesta spetsar, till slut var det bara finsk spets och en ny ras som hette eurasier kvar. Sagt och gjort, vi åkte till vårt livs första hundutställning, i Vadstena en skållhet sommardag 2004. Där träffade vi Jekaros Fang, en röd eurasierhane, så lugn och snäll, vi fick klappa honom i nåder, inget "hoppauppochslicka" där minsann, lagom stor och vacker!

När jag kom hem letade jag reda på de eurasierkennlar som fanns, det fanns bara ett tiotal då. Den närmaste låg i Gullringen. Jag ringde Ulla-Carin, hon hade inga valpar men planerade en kull i början på 2005. Den 12 januari ringde hon och frågade om vi var intresserade av en valp, det blev bara en så det var inget besvär med att välja!

Den 11 mars hämtade vi hem Foxfire Loke Barneyson och sen var livet inte mer sig likt! Vi fick en fantastisk hund, så klok och lättlärd, rolig och listig! Nåja, han var envis och sjävständig också, så småningom förstod vi att vi behövde hjälp att fostra honom. På hundklubben fick han lära sig att visst fick man vara kung om man ville, men man måste vara mycket diskret med det! Loke fattade, på träningsplanen uppförde han sig perfekt, när vi gick över vägen från planen blev han som vanligt igen! Så småningom blev han duktig på spår och lydnad men framför allt på utställning. Fast, bara om han hade tid eller kände för att vara hygglig förstås!

Vi fick behålla vår finaste Loke i 10½ år, en ryggsjukdom + en fästingsjukdom (anaplasma, sen unga år) gjorde att han inte orkade mer. De sista veckorna, när allt rasade, var så svåra för oss alla, jag såg i hans ögon att han inte ville mer så han fick somna in.

Först trodde vi inte alls att vi skulle orka med någon mer hund, men tiden gick, fast det kändes som att bara leva ett halvt liv, tomt och ödsligt.

När så Nancy kom in i vårt liv kände vi med en enda gång att hon var rätta för oss! Nu har hon bott hos oss i 1½ månad och hon delar med sig av sin stora glädje och energi men också av sitt lugn och sin tillit. Nancy är inte här hos oss i stället för Loke, hon har skapat sig ett alldeles eget rum i våra hjärtan!