7 april 2019

Tiden går, alldeles för fort, jag hinner inte med längre, det är bara måndag och fredag numera, vips så har ett år, tio eller tjugo år bara försvunnit! Det tycks som om det inte händer så mycket om dagarna, men lägg ihop alla dagar, gör dem till år, till decennier och se och fundera på allt som har hänt dig!

Det blev en sån dag  i morse när Nancy och jag gick en lite längre promenad. Våren har börjat komma på allvar här, det finns så mycket att se och upptäcka. Min mor och far var så intresserade och kunniga när det gäller växter, det spillde nog över lite på oss barn, vilda växter tycker jag mycket om, men också gamla odlade. Ta namnen bara, porslinshyacinter, visst ser de ut att vara gjorda av porslin!

    56349208_580798182438913_435676736567377920_n 56806547_526168577914381_4484772483609657344_n

Vi gick vidare på vår promenad, kom till en plats där det en gång legat ett torp.

56713049_1502887079844147_395887012780965888_n  

 Undrar hur Inga-Stina hade det, hur kunde hon försörja sig här? Det finns en överväxt stenhög vid skylten, massor av syrener, en krusbärsbuske och vinbergssnäckor, men det är inte så mycket att leva av. Inga rester från en lagård som jag har sett, men ett väldimensionerat "kylskåp" hade hon!

56589706_1266174710203158_7223175337264283648_n

 

Hon kanske gjorde enebärsdricka, efter samma gamla recept som min mor hade, för det står en en där med de grövsta stammar jag någonsin sett. Enar kan bli upp till 800 år så det är fullt möjligt!

56323721_847837472223869_8184697014508847104_n

Stugan brann ner 1891, då var min farfar 9 år gammal, det känns inte alls längesen (på 50-talet) som jag gick med honom och lärde mig alla namnen på frukträden, hur man sköter bin och fiskar med drag! 

Det som man lär sig innan man är 10 år minns man resten av livet! 

7 april är ett datum som många av oss kommer ihåg, för 2 år sedan var jag på trädgårdsmässan i Stockholm, glömmer aldrig hur stämningen plötsligt förändrades i mässhallen när den hemska nyheten började nå ut. Kommer ihåg precis vad jag gjorde, min syster och jag stod vid en märklig och skrämmande installation som hette "Själens spegel" och vi pratade om vår far som skulle ha fyllt 100 år den dagen om han levat.

När man tänker tillbaka så här krymper tiden ihop, farfar berättade om 1:a världskriget, far gjorde värnplikt i sammanlagt 3 år under 2:a världskriget. Allt som hände under alla dessa år smälter samman och blir ett sammanhängande skede, det ena följer det andra!

Tänk att man ska behöva bli gammal för att begripa detta! 

 

 

 

 

2 juni 2018

Nu är det över en månad sen sist jag skrev. Då var det stora bekymmer med min vänstra tumled, jag klarade inte av att sticka längre.

Nu är jag utredd och klar, det var artros i tumleden, hade väl hoppats på ett mer behandlingsbart fel, men det är bara att försöka hantera det. Enda "behandlingen" jag fick var att ta kontakt med en arbetsterapeut för att få ett skydd för hand- och tumled. Det har jag gjort, hon lovade att om jag bara kunde ha det i 6 nätter i sträck skulle det bli mycket bättre! Det har jag inte klarat av än, men det i alla fall inte sämre.

Sticka kunde jag fortsätta med, bara bra, men i stället för en socka eller vante om dagen var det mer lämpligt med en socka eller vante i veckan! Men den fina tröjan som jag såg mönster på, ska den ta ett år att sticka?

Det går ju inte, nånting måste jag göra, mina händer kan inte vara stilla!

 

CIMG8439

 

 

 

 

 

 

28 april 2018

Ja, vad ska man göra när den dagen kommer då man inser att det kanske är färdigstickat, mer eller mindre för alltid?

Kanske är det dags att summera lite, vad är det för märkvärdigt med stickning, bra eller mindre bra?

Att inte längre få försvinna i stickvärlden där den enda sortens kommunikation med yttervärlden är "TYST, jag räknar" eller efter 2 timmar, "vem var mördaren".

Att inte behöva tänka mönster, färgkombinationer, garnkvalitéer längre, eller om jag ska ta en kvart av färgcirkeln, ska jag ta "utanförfärgerna" kanske, ska jag ta ton-i-ton, karamelligt eller komplementfärger?

Att sticka är ett av väldigt många sätt att få leka med färger, former och mönster, ett kärt nöje som följt mig genom hela mitt liv mer eller mindre. I barn- och ungdomen var det mest teckning och målning, lite broderi och sömnad men absolut ingen stickning, fy så hemskt! De obligatoriska vantarna man skulle åstadkomma i slöjden fick min yngre bror göra färdigt, så den vintern fick jag frysa om händerna.

 

    CIMG8633

 

Jaja, efter  den smällen dröjde det allt ett tag innan jag försökte sticka igen!

Men så småningom kunde jag inte motstå frestelsen, det blev ju kläder av det, hade man stor tur gick de att använda också! Färger var jag noga med, det skulle vara vackert, men kvaliten på garnet var helt oväsentlig då, det skulle vara billigt också! Barnen kom, då var det modernt att sticka, ojoj vad jag sydde och stickade på den tiden, köpekläder var en sällsynt lyx för oss!

Mina barn minns fortfarande med stor fasa de fina inkamössorna i beige och brunt med öronlappar, fläta med tofs ock stiliserade lamadjur! De var vackra men kliade gruvligt!

Jag var omåttligt förtjust i mönsterstickning, kanske inte det lämpligaste för en nybörjare, ibland blev det inte användbart över huvud taget. Jag minns en långkofta i dalablått med med roströda fyrfotadjur (hästar?) och diverse krumelurer på. Använde den aldrig, men skåpen i samma färgkombination är väl snygga! Här är några skapelser från den tiden:

 

CIMG8639

 

      CIMG8635       CIMG8638

 

Västar skulle det vara, lagom jobbiga och vansinnigt roliga att göra. Ibland var det för kostsamt att köpa knappar, det blev ju dyrare än restgarnerna jag använde. Jag gjorde egna knappar av "hönsringar" och ett av garnerna, först syr man langettsöm runt hela ringen, med själva langetten inåt, sen gör man en mitt genom att fästa garn i kors i langetten. Tycker att det kan bli lika snyggt som riktiga knappar!

 

CIMG8636

 

Allt, precis allt stickade jag....utom sockar. Det var som med slöjdvantarna, det var helt omöjligt att komma till slutet.

Så kom åren då stickning var mer eller mindre omodernt, det blev ett långt uppehåll.

Men det började komma barnbarn, intresset vaknade, något skulle de väl ha i alla fall! Nu hade jag fått upp ögonen för att det fanns olika egenskaper hos olika garn, de skulle värma/eller inte värma för mycket, de skulle vara lättvättade och absolut inte klia. Här är några exempel hur det blev då:

011

                 CIMG5697 

                 CIMG5728

 Självklart skulle det vara mönster, rävarna har jag räknat om från ett helt annat mönster, dressen var till en pojke. Nästa barn skulle bli en flicka fick jag veta, i god tid innan födseln. Underbart att frossa i  flickigt rosa, det vågar man ju inte annars! Ljuvliga klänningar var köpta av släkten och namn var nästan bestämt. Så kom äntligen den dagen när lillflickan skulle födas....det visade sig att hon var en liten pojke! Naturligtvis var han lika välkommen, men gissa vem som fick bråttom med stickorna! Lite rosa på tröjan fick han ta, men annars fick det väl duga!

Men nu var vi framme vid allvaret....sockar! 

Min vän Ami gjorde fina sockar till mig och sa till mig att jag visst kunde sticka sockar själv. Hon lärde mig sticka den förgrymmade hälen, steg för steg, jag fick olika beskrivningar och jag stickade och stickade, efter ett tag hade jag gjort minst 10 sockar och det var en barnlek att sticka hälar!

Sen rullade det igång ordentligt, jag kom in i stickvärlden där tid inte existerar, man ska bara göra ett varv till...och ett till...ja, tills det är färdigt då!

Det blev otaliga sockar och vantar, några mössor, ett par tröjor och några toppar, det var omöjligt att slita sig ifrån, det var så himla roligt!

CIMG8448

 

Javisst, den dumma vänsterhanden krånglade då och då, det var säkert lite artros bara, det är bara nyttigt att röra på den, stickning är perfekt, det går snart över.

Till slut kunde jag inte använda tummen längre, tappade glas och porslin och ve och fasa, jag tappade maskor också! Det två sista paren vantar (som jag har lovat bort) är inte klara än. 

Doktorn kunde inte säga vad det var, jag fick remisser till röntgen och arbetsterapeut, blodprov är tagna, jag är under utredning så att säga.

Jag gissar på artrit, och då kommer frågan upp om vad jag ska göra i stället.

Jag har hittat en ersättning för stickningen som ger samma känsla och är lika beroendeframkallande som den, men det väntar vi lite med tills jag har klara besked. Tror inte att jag har så värst fel om jag tror att många, många fler har samma bekymmer som jag. Vi behöver verkligen en ersättning med nånting som vi kan klara med bara en hand, om än bara tillfälligtvis! Vi hörs om det om ett par veckor, då ska ni få se på roligheter!

 

 

 

 

26 mars 2018

Vintern har varit lång, alltför lång, fortfarande kalla nätter och mycket snö kvar än. Så här dags på året brukar vi planera trädgården, vad som ska göras i ordning och vad som behöver skaffas, frön ska sås inomhus för att hinna bli färdiga till riktiga våren.

Inget är gjort, all inspiration var borta och det känns osäkert att det blir nån vår ens.

Då undrade min syster om det kanske skulle hjälpa om vi åkte på trädgårdsmässan, bra idé, det fanns platser kvar på bussen som åker varje vår till Stockholm! I torsdags drog vi iväg som många gånger förr, det var lika trångt, överdådigt, tröttsamt och fantastiskt som vanligt!

 

         CIMG8459

 

Ja visst fanns det mängders mängder av blommor, växter och lökar att beundra och handla. Tulpaner och orkidéer förstås, hur många sorter som helst, men i år fastnade jag för en som jag aldrig haft, jag köpte den inte, den är nog jättesvår, bladverkert är så perfekt att man inte tror att det är äkta, visst är den vacker, kamelian!

    CIMG8474     CIMG8477

 

2018 års pelargon blev den här, Picotee Pink, den ska ha samma form och blomning som hortensian, blommorna skiftar från cerise till vitt och blommar länge, länge. Det återstår att se, tyckte nog att den skräpade blomblad hela vägen hem!

                 CIMG8463

 

Det fanns mycket annat också, herravdelningar med verktyg, pooler och badtunnor, mat av olika slag och pyntsaker av alla tänkbara  material. När det gäller keramik har jag en förfärligt dålig smak, det allra fulaste är det som gör mig riktigt nöjd och glad! Någon kanske har sett mina fultomtar, jag har även ett brödfat efter min mor, det är gråbrunt och redan som barn tyckte jag att det var ormungar som hängde över kanten! Här är några av dem jag såg på mässan, kan tillägga att det fanns mer avancerade, om man säger så!   

         CIMG8470

         CIMG8471       CIMG8468 

En annan sak, har ni också gamla åbäken till kaktusar? Såna där som man inte orkar flytta och som tar för mycket plats?

Släng dem inte!

Tjockkaktusen i bakgrunden, ca 1.50 m hög, kostade 15000 kr, den till höger 12500 kr !!! Tror att det är dags att börja visa respekt nu!

        CIMG8457

Så stor var nu inte min kassa precis, men lite fick jag med mig hem i alla fall!

        CIMG8479

Det blev årets pelargon, en krusbärsbuske med röda bär, Skedarosen (lila), en clematis (röd), en vindruva (små söta blå), sättpotatis (amandine), sättlök (silver), fröer, ympkvistar (olika äpplen), ett hem för solitärbin (som vi fick göra själva)! Sakerna som ligger till vänster är ljushållare som man kan sätta på burkar eller flaskor, så här kan det bli!

        CIMG8483

Visste ni att det finns ett särskilt mode för trädgårdsarbete? Man måste vara proper och tjusig när man rensar kirskål och gödslar grönsakslandet! I trädgården har jag gamla utslitna kläderoch foppatofflor med skitiga fötter i.....det har gått bra hittills, men det är väl bara för att jag inte har begripit bättre. Så här ska det se ut ;-)

         CIMG8458 

Det var allt för den här gången, jag önskar er alla en Glad Påsk och en snar vår!

 

 

 

 

 

1 januari 2018

Nytt år, jo det blev det till slut efter en trevlig och rolig nyårsafton som balanserade på katastrofens rand flera gånger!

Jag tycker om att laga mat och baka, att planera i detalj och prova nytt, fixa och dona. På senare år har stresståligheten minskat drastiskt, paniken har anlänt om jag ska göra mer än 3 saker samtidigt, förr klarade jag åtminstone 15 samtidigt. Man får anpassa sig, men en gång varannat år är det roligt att prova på att göra en "finmiddag", det är väl ungefär den kapacitet jag ligger på numera! 

Julpyntet och julmaten hoppade vi över helt i år, vi blev bortbjudna till en fin och trevlig julafton så allt löste sig till det bästa i alla fall!

Nu fanns det krafter kvar till en  skaplig trerätters på nyårsafton tyckte jag. Nätet är fullt av fantastiska recept så det var bara att börja leta, till förrätt fastnade jag för chevrefyllda dadlar inlindade i bacon, 15 min i ugn. Var rädd att det skulle se fnuttigt ut med bara 4 små rullar på tallriken så det blev en röra med chevre/ cremefraiche/ honung på salladsblad och rostbröd toppat med havtornsmarmelad också.

Så var det varmrätten, kryddig oxfile med rödvinsås, ugnsbakta potatishalvor och blandade grönsaker.

Pannacotta är gott och smidigt till dessert, hittade ett recept med hälften yoghurt och hälften grädde, grädden skulle kokas med krossade kanelstänger och stjärnanis för att ge smak. Tyvärr vet jag inte vad stjärnanis är för något, då är det inte lätt att hitta i affären heller. Men anis är lakritssmak för mig och anisfrö hade jag hemma så de fick koka med i stället! Jag hällde smeten i såna där glas som står snett, det skulle vara kokta och silade hallon på vid serveringen, de låg snett åt andra hållet!

Jag hade fullständig koll på läget, körordning och tidsanpassning, det var bara att börja rulla!

Vid 16-tiden började det snöa, det ökade hela tiden och efter en timme var hela världen vit. Det fortsatte att vräka ner snö och B. som skulle hämta våra gäster pratade om att vi måste ställa in. Han har mycket svårt att köra i mörker och jag insåg att det var en omöjlighet för honom att köra i snöyra dessutom.

Nu är ju jag mer van att köra i ur och skur på vintervägar efter många års arbetspendling, så jag kunde hämta gästerna, men maten då? Min fina tidsplanering och körordning skulle gå åt skogen!

Nåja, en ugn till förrätten och två ugnar till varmrätten, om jag kör förrätten nu, lägger folie över och bara värmer på den lite, så kan varmrätten kanske bli klar i tid, försteker filén och lägger den i ugnsform med termometer i, såsen kommer väl att bli ett problem kanske. Sagt och gjort, jag satte på plattan på spisen...inget hände, jag satte på den lilla ugnen......ingenting hände! Tankar om grillning i snöyra med raketer farande omkring oss flög i genom huvudet, vad skulle vi ta oss till?

Men plattan var ju varm??? Det var att alla signallamporna som hade slocknat! Hur gjorde mor och mormor när de lagade mat, det fanns inga signallampor på deras spisar, det fixar sig lätt!

Det gjorde det, jag åkte iväg i ca 60 km/h, det var ingen som ville köra om mig!

Väl tillbaka fick jag fram förrätten, den blev bra, alla åt upp under tiden oxfilén och potatisen förhoppningsvis blev färdiga i ugnarna. Jag hörde larmet för köttet vid 54 grader men tyckte att det var färdigt för snabbt så jag lät det gå till 58 grader. Nu skulle köttet vila i 15 minuter och såsen skulle göras. Det flöt på bra, men....reduceras till 3½ dl? Vem har tid med sånt? Inte jag, så jag tog fram "den store Räddaren i nöden", maizena för mörk redning! 

Potatis och grönsaker var upplagda, nu var det bara köttet som skulle skivas och läggas upp. Men söte värld...det var blodigt och rått inuti! Jodå, jag vet att numera är det  väldigt modernt att äta rått kött eller halvrå fisk men inget sådant lämnar min spis, aldrig! Mannerström och kompani må gärna yla om förstöört kött, jag lagar maten ordentligt.

Det var bara att kasta ner köttskivorna i en het stekpanna med smält smör ett par minuter, det blev hur gott som helst!

Pannacottan blev också bra, frisk och med smak av färsk kanel. Annars brukar de lätt bli lite tunga och stabbiga när jag gör dem.

Kvällen fortsatte med kortspel och annat, ja, Hestra förlorade mot Tranås alla gångerna  men sånt får man ta.

Den enda oron som var kvar nu var hur vår lilla Nancy skulle klara av raketerna, förra nyårsafton gick bra men man vet aldrig vad fyrverkeriidioterna kan hitta på. Det smällde lite då och då hela kvällen, Nancy var orolig hon vandrade runt och försökte hitta "bra" ställen, men inget gnäll eller skällande.

Innan 12-slaget gick vi ner till TV-rummet, drog ner persiennerna och satte TV:n på hög volym. Då brakade det igång på vår gata, ett ordentligt fyrverkeri, de som gjorde det ska flytta så de tyckte väl att de kunde unna sig något häftigt.

Nancy brydde sig inte så mycket om det, turligt nog, jag tror att hon var riktigt glad över att hon äntligen hade fått ner oss till TV-rummet, det är nämligen där man ska vara på kvällarna och ingen annanstans!

Det lugnade ner sig ganska snabbt med oväsendet, Nancy ville ut och springa i nysnön, rulla sig och göra "sälar" så jag tror inte hon var så rädd.

Till er alla, som är rädda om och ömmar för både tama och vilda djur önskar jag ett riktigt Gott Nytt År!

 

 

 

 

 1 juli

CIMG7691

 

Slåttergubbar, en riktig nostalgiblomma, den förflyttar mig till 1950-talet på en enda sekund! Nu är den inte så vanlig längre, åtminstone inte hos oss, förr talade den om när det var dags att ta fram lien och börja slå gräset.

Nu finns det ingen som tar hand om gräset på dikesrenar och runt åkrar, det är flera veckor sen bönderna tog av och paketerade den 1:a skörden på vallarna. De har flytgödslat, det har växt med raketfart och snart är det färdigt för 2:a skörden. 

Slåttergubbarna berättar om hässjor och hölass, om smultron på strå, om egenfiskade smörstekta abborrar och ständigt vackert väder! Nåja, det fanns besvärligheter då också, myggor, knott,ormar och fästingar. Men...då hade fästingarna inga sjukdomar, ingen hade hört talas om TBE, borrelia eller anaplasma! Korna plågades svårt av flugor, bromsar och blinningar när de gick ute hela sommaren, men det fanns botemedel! Det fanns ett nytt medel som hette DDT, det var bara att pudra på kossorna med det pulvret så slapp de plågas! Hur mjölken och miljön i stort påverkades var det ingen som visste då!

              005

 

Nästa lilla blomma, linnéan är vanlig här i skogarna, men ändå så svår att hitta! Den är så blyg och oansenlig att man nästan måste sätta sig på den för att upptäcka den! Ja, jag vet att blåklinten är "min" landskapsblomma, men den här delen där vi bor är mycket mer Småland än Östergötland!

 

tusen trädgårdar 030

 

Sista nostalgiblomman är stormhatten, den fanns vid varenda torp och stuga förr! Min farfar talade om att den var giftig från topp till tå, helt i onödan, för på den tiden kunde vi barn inte ens drömma om att äta blommor eller bär vi inte kände till! Farfar berättade också att det bodde två fåglar under hatten på varje blomma! Fortfarande tycker jag att det är helt fascinerande att ta av hatten och vips, där sitter de!

Visst är jag barnslig, det vet jag nog, men att ha barnasinnet kvar och kunna glädjas åt det lilla och nära i naturen ger väldigt mycket lycka och glädje!

Därför ska vi vara rädda om den mångfald vi faktiskt fortfarande har kvar, så att kommande generationer också får uppleva allt fint och fantastiskt därute!

 

 

18 maj

CIMG7453

 

Finns det någon godare sås än murkelsås, den mycket kraftiga, aningen jordiga smaken som talar om att det  här är murklor och absolut inget annat!

Men törs man äta dem, de är ju rejält giftiga? Livsmedelverket avråder från att äta stenmurkla, både på grund av den akuta förgiftningsrisken men också då gifterna visat sig ha negativa hälsoeffekter på lång sikt.

Murklans gift heter gyromitrin, ett lömskt gift som inom 5 - 8 timmar orsakar cellskador, mag- och tarmproblem, yrsel och dubbelséende. På lång sikt påverkar det fortplantningsförmågan och ger lever- och njurskador. Men det har i alla fall inte inträffat några kända dödsfall av akut murkelförgiftning sen 70-talet.

I Sverige är det inte tillåtet att sälja färska eller torkade murklor, man får köpa på burk eller plocka själv. 

Plockar man själv, är det 3 förvällningar i rikligt vatten som gäller, använder man torkade murklor ska de blötläggas i minst 2 timmar, sedan behandlas som färska med förvällningar.

Om man törs äta dem? Nja, det beror väl på var i livet du är och vilken murkelhistoria du har!

Tycker definitivt inte att barn ska äta murklor, annars kan man gott äta dem någon gång om året!

Om man inte som jag, ätit mängder av murkelsås om barn, både från färska murklor och på vintern torkade, utan blötläggning! Min mor trodde att giftet försvann när man torkade dem, men jag hoppas att det mesta försvann när hon förvällde dem.

Därför äter jag inte murklor längre, jag har fått min beskärda del av det långtidsverkande giftet och behöver ingen påspädning av det!

Men visst är murklor vackra och spännande, roliga att plocka, lätta att rensa! Mina mördarsniglar älskar svamp, det säger bara slurp om jag slänger ut lite kantarellrens, vi får se hur det går för dem, för jag har serverat dem några murklor.

Experimentet pågår! 

Experimentet avslutat på kvällen, alla sniglar dog! Frågan är om de väljer murkla om det finns tillgång till annan mat, gör de det får jag väl starta Sveriges första murkelodling!!!

 

 

 

 

 

9 april

 

CIMG7249

 

Jo, jag har varit på trädgårdsmässan i Stockholm igen, en årlig tradition som min syster och jag inte missar. Den var som vanligt, mycket och mängder av allt, mycket mer än någon människa kan orka med på några timmar. Balkong- och altanarrangemangen i C-salen hann vi inte med i år, vi prioriterade att få en matbit i oss i stället!

Min favoritplantskola är den finska Blomkvists, de har både rejäla och spännande saker som lämpar sig utmärkt i vårt klimat. I år blev det krusbärsbusken Jakob, förra året blev det en kanadensisk körsbärsbuske!

 

CIMG7251

 

Här är några fler bilder, det fanns blommor i mängder, men också allt mellan himmel och jord till försäljning!

CIMG7240

 Påskharen tittade fram!

CIMG7247

Underbara orkidéer, en del doftade!

CIMG7256

Så fint...men det gäller att veta var man sätter fötterna!

CIMG7250

Har tänkt så många gånger...det här ska jag göra!

CIMG7259

 

 Den här installationen, eller vad man ska kalla den, gav ett lite kallt och beklämmande uttryck. Jag tror att den hette någonting med "själens spegling". Det var vit rök som svävade över ett kolsvart vatten.

Strax innan vi kom fram till den hörde jag människor prata, lösryckta ord som: "hemskt", "flera döda" och "fruktansvärt".

En ny bussolycka tänkte jag, vi åkte ju buss till mässan. Nåväl, vi tittade en stund till och sen var det dags att åka hem. Inte förrän vi satt i jätteköerna på väg hem fick vi reda på det hemska som hände i City. Mässan utrymdes strax efter att vi hade lämnat den, men öppnades nästa dag med rigorösa säkerhetskontroller av alla besökare.

Så fort det går ibland, att förvandla en ljuvlig vårdag till en skräckens dag, det behövs bara en enda nattsvart själ.

 

 

 

 

3 februari                                                                           CIMG6993

 

Ingrid marie, äpplenas drottning! 

Släng er i väggen granny smith, royal gala och allt vad ni heter! 

De svenska äpplena är helt underbara, det finns många nya sorter som är bra men de som har anpassat sig till vårt klimat och odlats i århundranden här är fantastiska. Det finns härliga sommaräpplen som oranier, astrakaner och allra främst hampus som härstammar från 1700-talet. Men förr fanns inga dignande diskar med importerade frukter och grönsaker utan man var tvungen att odla det som tålde att lagras och dessutom veta hur det skulle lagras. Vi har väl alla våra favoriter bland vinteräpplena, mina är ingrid Marie!

Vi plockar dem i slutet av septembe/början av oktober, förvarar dem i ett oisolerat uterum, vaktar dem noga för första frosten. I början av december börjar de bli som godast, de har fått en hinna av vax (de importerade är vaxbesprutade för att se snygga ut), då är det dags att börja förpacka dem ordentligt. De får ligga i en stor plastback med lock (för ev råttors skull), jag lägger dem i lager med tidningspapper och frottéhandukar emellan varje lager. Alltefter temperaturen förstärker jag med filtar runt om plastlådan. I år var det -17 grader som mest, det klarade de fint, men kanske inte om det varit så kallt länge.

Vi har ätit äpplen, sallader med äpplen i, äppelkaka och druckit rosa äppeljuice som jag gjort i en råsaftcentrifug, värsta lyxen tycker jag! Aldrig har jag haft så många äpplen något år som klarat sig, ni ser det allra sista äpplet överst på sidan!

Det var den 1 februari, samma dag kom 20 - 30 uthungrade sidensvansar på besök, de åt av vartenda nypon på helenarosen och lyckefundrosen, det var otroligt många små oranga nypon men de blev ändå inte mätta. Det var inget annat än att tacka ICA för att de sålde royal gala för 10 kr/kg, vad skulle jag annars göra?

 

CIMG7001

 

Ursäkta bildkvalitén,den är tagen genom köksfönstret. Hoppas fågelstackarna flyger vidare och hittar mat, vi har gott om vildapelträd i skogarna häromkring, det kanske kan bli räddningen!

 

 

 

 

 

3 januari  132714_173891672628610_5093032_ovinterträdgård                        

   

Nytt år, nya händelser, tur att vi inte vet om det blir bättre eller sämre än det gamla året!

Sista delen av det gamla året var lite annorlunda än de 15 tidigare då vi försökte samla alla barn och barnbarn på julen hemma hos oss. Familjerna växte, ändrades, barnbarnen skaffade "respektive" också och det kom ett barnbarnsbarn! Vi parerade med att ha jul i 2 dagar!

Den här julen kände vi att vi inte orkade, julen ska ju vara en tid av lugn och avkoppling, en trivsam samvaro utan stress och krav. I stället för att samla alla åkte vi till dem, vi träffade alla och det var lugn och ro, både för dem och för oss!

Förr var det riktigt roligt att ha julkalas för 20 -25 personer men den tiden har kommit då vi inte orkar med det längre! Visst, de bönade och bad att få hjälpa till, hade med sig massor med mat men vad hjälper det ett kontrollfreak som jag. Förr kunde jag hålla hur många bollar som helst i luften, nu blir jag hyperstressad om jag ska göra mer än 2 saker samtididigt, sorgligt vad tiden gör med oss men det är bara att anpassa sig och gilla läget!

Sista dagen på det gamla året var som vanligt, vi turas om att fira med goda vänner! Det som var nytt det här året var att vi skulle ha lilla Nancy med oss, vi visste inte hur hon skulle reagera för fyrverkerier.

Vår förra hund, finaste Loke, var ju oerhört rädd för fyrverkerier, han blev skrämd av en jättebomb några dagar innan han skulle fylla ett år. De första åren efteråt var inte så farliga, lite orolig bara, men det blev värre och värre för varje år. Vi fick lugnande utskrivet av veterinär, tror inte att han blev så mycket lugnare av det, det var mest att han inte kunde ge utlopp för sin rädsla längre. Efter att ha tillbringat några nyår under ett bord i källaren med en livrädd hund och ett champagneglas så lämnade vi in honom på ett hundhotell över nyår de sista åren. Han var van att vara där och tyckte att det jätteroligt att få komma dit, det låg mitt ute i skogen så vi kunde känna oss lugna också!

Nåväl, nu var det hur det skulle gå med Nancy! Hon hade fått ett adaptilhalsband några dagar innan, vi hade rastat henne på långturer på morgonen och middagstiden, vi åkte ut i skogen och rastade henne innan vi åkte iväg till Tranås. Jag hade 2 olika påsar med godis i väskan och vi hoppades på en lugn och trevlig kväll i utkanten av ett villaområde!

Det blev så! Det knallade lite då och då men Nancy brydde sig inte alls. 23.50 tog jag fram godispåsarna och började prassla lite med dem. Ytterst intressant, tyckte Nancy, men vart tog påsarna vägen?

-Mattes väska förstås, näe inte där heller!

-Vad det blixtrar och lyser ute, jamen där är ju godiset!

-Nom nom nom, vilket oväsen, men det var ju en påse till?

-Stora härliga bitar, lite vatten bara så kan jag fortsätta att sova!

Är så innerligt glad för att Nancy inte bryr sig om fyrverkerier! Men när jag tänker på alla hundar, katter, tamboskap och vilda djur som plågas för att människor utan empati och inlevelseförmåga ska roa sig blir jag så ledsen (och förbannad)! Hur kan man ta sig den rätten? Nej, jag ska idogt fortsätta att tjata, tjafsa och gnälla på allt och alla som håller på men den här sortens djurplågeri ända tills det blir förbjudet för privatpersoner!

Det var mitt nyårslöfte, hoppas att alla får en en god fortsättning på det nya året, även våra djur!